13 augusti 2026

Anmälningsskyldigheten enligt tillgänglighetslagen: var ska du anmäla?

European Accessibility Act innehåller en skyldighet som sällan diskuteras: om din tjänst inte uppfyller tillgänglighetskraven måste du själv anmäla det till de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat där du erbjuder tjänsten. Det gäller inte bara landet där du är etablerad, och det finns ingen central portal. Vi har undersökt i samtliga 27 medlemsstater vad som har hänt med denna skyldighet. Tre länder har angett ett konkret antal dagar: Nederländerna (1 vecka eller 1 månad, beroende på hur allvarlig bristen är), Sverige (14 dagar) och Litauen (5 arbetsdagar). I majoriteten av medlemsstaterna finns det visserligen en portal, men bara en portal där någon annan kan anmäla dig.

Vad lagen exakt kräver

Artikel 13(4) i direktivet säger att tjänsteleverantörer, om tjänsten inte uppfyller tillgänglighetskraven, omedelbart ska informera de behöriga nationella myndigheterna i de medlemsstater där tjänsten tillhandahålls, med en utförlig beskrivning av bristens art och av de åtgärder som de har vidtagit.

Tre saker i den meningen är kontraintuitiva. Utgångspunkten är tillhandahållande, inte etablering: om du från Frankrike även tillhandahåller tjänster till nederländska kunder, ska du anmäla i båda länderna. Det finns ingen one-stop-shop som i dataskyddslagstiftningen, så den som tillhandahåller tjänster i fem länder ska anmäla fem gånger. Och för tjänster finns inget behörigt ombud, så en leverantör utanför EU omfattas visserligen av reglerna men har ingen utsedd kontaktpunkt i unionen.

Observera: inte alla medlemsstater har införlivat den gränsöverskridande formuleringen. Malta och Slovakien gör det ordagrant. Grekland, Estland och Luxemburg nämner endast den egna myndigheten i sin nationella lagstiftning. Skyldigheten enligt direktivet gäller fortfarande, men där hittar du den inte i lagtexten.

Tre länder sätter en tidsgräns

Ordet ”omedelbart” finns i nästan varje nationellt införlivande, från *unverzüglich* i Tyskland till *immediatamente* i Italien. Tre länder har preciserat det med en siffra.

• Nederländerna: 1 vecka vid ”kritisk” eller ”allvarlig” påverkan, 1 månad vid ”måttlig” eller ”mindre”. Om du åtgärdar bristen inom den tidsfristen behöver du inte anmäla. Nederländerna är det enda landet som differentierar tidsfristen efter allvarlighetsgrad.
• Sverige: 14 dagar. Det står inte i lagen utan i vägledningen från tillsynsmyndigheten Post- och telestyrelsen (PTS), som tolkar ”omedelbart” som utan onödigt dröjsmål och tillåter att flera brister samlas i en anmälan.
• Litauen: 5 arbetsdagar, och det står i själva lagen, räknat från den dag då du fick kännedom om bristen.

Två länder utelämnar tidsangivelsen helt. Finland och Portugal kräver att du anmäler, men anger ingen tidpunkt alls. De återstående 22 använder direktivets ord utan att konkretisera det.

Nästan ingen anger när tiden börjar löpa. Två länder gör det: Bulgarien skriver ”från det att bristen konstateras” och Litauen ”från den dag då du fick kännedom om den”. Det är kärnan i varför denna skyldighet fungerar annorlunda än människor tror. Den är inte kopplad till en inspektion eller ett brev, utan till din egen kännedom.

Den anmälningskanal som finns är oftast fel

När länderna jämfördes visade det sig att ”det finns en anmälningskanal” kan betyda två helt olika saker, och att skillnaden träffar själva kärnan.

En egenanmälan är vad lagen kräver: du anmäler din egen brist, tillsammans med de åtgärder som du har vidtagit. En klagomålskanal är motsatsen: någon annan anmäler din webbplats. Italien, Slovenien, Estland, Danmark, Polen, Malta och Kroatien har visserligen en anmälningskanal, men bara för det senare. Ett företag som vill följa reglerna korrekt kör därför fast på just den funktion som faktiskt finns.

Sverige visar hur det också kan göras: PTS placerade de två vägarna bredvid varandra som två separata e-tjänster, en för företaget som anmäler sig självt och en för användaren som klagar. Finland har en liknande egen väg. Frankrike har ett onlineformulär för försäkran om bristande överensstämmelse. Tyskland har bara ett kontaktformulär utan fält för bristens art eller de åtgärder som har vidtagits, så där skriver du själv en fritext som uppfyller lagen.

Du kan känna igen en klagomålskanal på ett enda fält. Om formuläret frågar efter det *anmälda företaget* är det inte avsett för den som anmäler sig själv, oavsett hur ofta det på andra ställen kallas en anmälningsportal.

Varför du inte bör förlita dig på sammanfattningar här

Vi har kontrollerat detta land för land i den nationella lagtexten eller på tillsynsmyndighetens egen webbplats, och det behövdes. Översikter som cirkulerar visade sig upprepade gånger ange fel myndighet, uppge sanktionsbelopp som inte förekommer i den aktuella lagen eller hänvisa till en tidsfrist som stämmer men gäller något annat.

Det sistnämnda är det vanligaste mönstret: en siffra som stämmer, men som står i fel kategori. En tidsfrist för att svara på ett klagomål, en tidsfrist för rättelse efter anmälan, ett datum för efterlevnad eller en tidsfrist som bara gäller om du åberopar ett undantag. Alla fyra liknar en anmälningsfrist, men ingen av dem är det. Om du utgår från något sådant lägger du in en skyldighet som inte finns i din kalender eller missar den skyldighet som faktiskt finns.

Även vårt eget första utkast har vi behövt justera flera gånger under arbetets gång. Därför finns det en källa för varje påstående under den här artikeln, och därför anger vi hellre ”inte fastställt” än ett antagande för ett land.

”Jag väntar tills jag hör något”

Det är en begriplig slutsats, och på en punkt har du rätt: vi har inte kunnat hitta någon offentliggjord sanktionsavgift enligt tillgänglighetslagen i någon medlemsstat. I slutet av mars 2026 hade Sverige tjugoåtta pågående tillsynsärenden mot webbutiker, utan föreläggande. Tyskland betecknar uttryckligen sanktioner som den sista utvägen.

Men det finns ett land där vi faktiskt vet hur många företag som anmäler sig, och den siffran är större än du kanske tror. Den svenska tillsynsmyndigheten rapporterar för 2025 322 anmälningar om brister från marknadsaktörerna själva, utöver 114 anmälningar från allmänheten. Sverige är inte större än Nederländerna. När portalen fungerar och tidsfristen är konkret används alltså anmälningsskyldigheten helt enkelt.

Att vänta får ändå andra konsekvenser än det känns som. Anmälningsskyldigheten gäller från den tidpunkt då du får kännedom om det, inte från den tidpunkt då någon kontaktar dig. Att vänta pausar alltså ingenting, utan skapar en allt längre period då du inte uppfyllde kraven och inte anmälde. När tillsynsåtgärder väl vidtas blir frågan i efterhand: sedan när kände du till det, och vad har du gjort?

Dessutom kom det första ekonomiska incitamentet i Europa inte från en tillsynsmyndighet utan från en domstol, på begäran av två intresseorganisationer. Den vägen är öppen utan att en tillsynsmyndighet gör något.

Om man ska vara ärlig: har du en liten webbutik som bara levererar inom det egna landet och inte deltar i upphandlingar, är det inte orimligt att avvakta just nu. Det förändras för byråer som får kravet från sin kund i stället för från en tillsynsmyndighet, och för butiker som levererar till flera länder och därför inte har en otydlig skyldighet utan fyra.

Var anmäler du det, per land

Nedan finns de platser som vi har hittat på tillsynsmyndighetens egen domän. Om ett land saknas har vi inte kunnat hitta någon väg för företag. Det betyder inte att det inte finns någon.

Sex länder förtjänar att nämnas separat, eftersom skyldigheten finns där men inte anmälningsstället. Grekland har ännu inte utsett någon behörig myndighet för e-handelstjänster: lagen överlåter detta till ett ministerbeslut som inte finns. Litauen föreskriver att du ska anmäla på det sätt som tillsynsmyndigheten fastställer, men detta sätt har aldrig fastställts, samtidigt som just Litauen har unionens snävaste tidsfrist. I Slovakien, Malta och Italien finns endast kanalen för klagomål. Och Belgien anger visserligen en mottagare, Economische Inspectie, men genomförandebeslutet som skulle reglera formen finns inte.

Du kan inte göra några rättigheter gällande med stöd av denna översikt. Den är endast avsedd som information, är inte uttömmande och utgör en ögonblicksbild från augusti 2026. Myndigheters webbplatser ändrar regelbundet sin struktur och sina adresser. Det är fortfarande ditt ansvar att kontrollera om en länk leder till ett klagomålsformulär i stället för till en självanmälan, eller om en sida sedan dess har flyttats. Utgå vid tveksamhet alltid från den behöriga myndigheten i det land där du levererar.

Den här översikten är inte uttömmande och är endast avsedd som information. För varje land har vi granskat den nationella lagtexten eller tillsynsmyndighetens egen webbplats, men lagstiftning förändras och en enskild källa gick inte att ta del av. Kontrollera din egen situation med den behöriga myndigheten. Wexlo skannar webbplatser med avseende på tillgänglighet och är öppet med vad automatiska tester kan och inte kan upptäcka. Den här artikeln är information, inte juridisk rådgivning.